Nu tycker jag lite synd om mig själv. Eller egentligen inte om mig, men om min kropp som måste utsättas för mina nerver. Fick mitt schema till utbildningen idag. Den startar på torsdag och jag är riktigt peppad inför det, såklart. Och tiderna var faktiskt mycket bättre än vad jag hade hoppats. Men det är ändå lite knäckande att veta att jag måste åka hemifrån klockan 06.00 för att komma hem 19.00 för att sedan tentaplugga... jag får ont i bröstet bara av att skriva det här. Vet inte alls hur det kommer gå de kommande veckorna men nu har jag i alla fall bestämt mig för att bli Pitebo i sommar. Jag pallar inte att spendera 5 timmar per dag på att pendla bara för att bussarna inte klaffar eller ens går före klockan 05.40. Sex mil är lite saftigt att cykla när man ska jobba före sju. Men jag hade ju kunnat äta obegränsat med godis å andra sidan..
Längtar något så innerligt till juni då jag får åka hem och vila. Vill aldrig aldrig mer uppleva de här tre veckorna som inte ens har inträffat än, men som jag vet kommer att bli hemska. Jag får tänka på varfö jag gör det här, för att jag VILL. Har själv valt att plugga ekonomi, att läsa en extrakurs och att söka ett jobb i Piteå. Det är lätt att glömma bort hur kul jag faktiskt tycker att det är och hur glad jag faktiskt är över mitt sommarjobb, nu när allt jag ser är sömnbrist och obeskrivlig stress. Kaffe och nån sån där megalugn i öronen ska väl kunna göra susen? Eller? Vad finns det annars? E? Amfetamin? Nej, jag tror jag håller mig till kaffe och sigur rós.
Ska se till att överleva åtminstone så att jag får åka till London med Jossan om vi kan få våra scheman att gå ihop. Det är ett jäkla fix att ses numera när man inte lever typ samma liv. Förut var det skola, paris, festivaler och tekvällar.
Nu yrar jag, så det är nog dags att sova.. Har varit trött sedan åtta men vägrat att gå och lägga mig. Helt idiotiskt, jag vet. Och ännu mer kommer jag att veta det i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar