Manhattan

Lat, latare, Sandra. Jag är superlativet av lat. Gårdagen sög musten ur mig med 13 timmars plugg plus tvättid (inte så jobbigt direkt, men sååååååå jädra tråkigt). Har haft roligare måndagar.

Upp 06:20 i morse. Pigg som bara den... eller kanske inte. Jag vet att det egentligen inte är speciellt tidigt, de flesta som har ett jobb går väl upp ungefär vid den tiden. Jag däremot, som hamnat i något slags tonårsstadium igen, tycker att det är mitt i natten. Kan inte fatta att jag gick upp nästan två timmar tidigare än så halva maj...

Anledningen till att jag klev upp sådär tidigt var för att vi hade redovisning klockan 08:15, på engelska. Då krävs det lite förberedelse. Jag skulle ljuga om jag säger att jag aldrig är nervös under redovisningar, men jag har faktiskt vant mig nu. Idag var jag dock så nervös att jag skakade, något jag aldrig gjort tidigare. Skakat alltså. Var typ tvungen att hålla fast ena handen i den andra för att inte börja slå vilt omkring mig. Redovisningen gick dock bra. En mindre sak att tänka på. Mer tid att tänka på allt annat.

Måste förresten skärpa mig med maten, när vi ändå är inne på osunda vanor (ja, jag tycker det är osunt att jag klagar livet ur mig för att jag går upp före klockan 06:30). Äter potatis med bea för tredje dagen i rad. Det nyttigaste jag får i mig är frukosten som består av norrkskensfil och sportknäcke med paprika på, säkert tre vitaminer i det. I morgon ska jag handla mat och jag lovar att inte bara köpa potatis, även om jag skulle kunna leva på den där underbara rotfrukten.

Dags att kolla klart på landet brunsås, sen ska jag försöka sova (lycka till...). Morgonyoga klockan 07:00 i morgon bitti. Nu jävlar ska jag bryta mina dumma ovanor.

Jag skulle verkligen inte ha någonting emot att irra runt bland dessa byggnader. Jag saknar dig, New York!