Fortfarande en nolla

Här sitter jag, en fredagkväll, med tända ljus, myskläder och Rolling Stones-dokumentär på TV. Jag är för en gångs skull inte påväg till STUK för att dansa till halvkass musik och dricka vin för 31 kronor glaset. Måste vila mina stackars ben och hjärnceller så att de klarar morgondagens utgång. Sista riktiga nolle-dagen, sen är jag student på LTU. På måndag ska jag börja mitt nya liv, som det brukar heta ungefär varannan helg... Men nu ska det faktiskt bli så. Har inget val.

-Jag har köpt en väska som jag ska ha när jag tränar, vilket innebär att jag är tvungen att skriva in mig på gymet.
-Jag ska börja med Inledande Extern Redovisning och kommer för första gången på 3 år att behöva använda hjärnan (att tänka ut snabbaste sättet äta upp en chipspåse räknas inte).
-Jag har under sommaren förvandlats till någon slags flubber, och är så trött på att bli svettig av att försöka knäppa mina enda jeans, att jag är beredd att ge upp godis och onyttig mat ett bra tag framöver.

Dagarna här flyter ihop. Allting är en enda stor fest, en enda lång hysterisk dans... Nu är det bra med sånt tycker tant Sandra. Nu är det sluttramsat;)

Trots att jag är sjukt sliten, ser jag fram emot välkomstmiddagen imorgon. Äntligen får jag använda pumps (man gör tydligen inte det annars när man är student i Luleå, tråkigt som fan ju... jag saknar mina skavsår) utan att känna mig 3 meter lång och ensammast i världen! Slipper dessutom att laga mat. Fast laga mat har jag i och för sig inte gjort sedan jag kom hit. Men nu är det slut med att äta ute, dags att leta fram stora grytan och fylla matlådorna. Har gjort mitt allra bästa för att ignorera faktumet att jag är fattig student (och lyckats ganska bra, kontokortet glöder av överansträngning och kontot skrier "VAFAN GÖRU SANDRA?!") och inte en Blondinbella. Tack gode gud för det! Jag gråter hellre av lycka när (läs; om) jag har råd att unna mig en latte, än av bedrövelse över att få en för liten kräfta på min skaldjursplatå.