Hej hej hallå! Nu ska jag klaga (på mig själv visserligen, men det brukar ju bära utför därifrån så det är lika bra att förvarna) så om ni fått er dos av det idag redan, så kan ni sluta läsa här. Annars blir det antagligen överdos.
Hade skrivit en hel bok med klag, men blogger tyckte inte det var okej och valde att "krångla" (måste finnas något slags klagfilter) så nu får jag börja om från början.
Det är mycket ångest nu. Söndagsångest på söndagar och prestationsångest på de andra dagarna. Börjar undra om jag har någon sjukdom. Klarar inte krav från någon annan än mig själv. Blir stressad, emo och helt apatisk. Helt jävla värdelöst. Får flashbacks från USA-tiden. Mina första två månader bestod av hemlängtan, krig med barnen, kulturkrock och ångest. Sen ville jag inte åka därifrån när det var dags att gå på flyget. Det vände rätt rejält alltså och jag hoppas så innerligt att det gör så nu också. Och att det går lite fortare för jag har bara två månader på mig.
Som om det inte vore nog att jag suger på det jag ska göra i sommar, så fick jag punka igår. Fina korvfingrar och vattenblåsor på hälarna när jag kom hem. Skitkul. Men då får jag ju i alla fall något annat än hur dålig jag är att tänka på när jag går till jobbet i morgon.
Men på lördag ska jag köpa världens fetaste godispåse och låtsas som om jag är bäst och inte alls ska jobba stängning dagen därpå. Godis hjälper väl mot allt utom karies?
Jag ska förresten byta namn på bloggen till emo-diary. Tycker det passar bättre. Och kanske söka hjälp för min I-landssjukdom. VG på båda tentorna trots noll tentaplugg, sommarjobb på Swedbank med underbara människor omkring mig, sommar i Piteå, och ändå kan jag inte göra annat än klaga. Jag vågar ju inte ens tänka på hur jag kommer att bli om fyrtio år...
Puss!
SvaraRadera