Sitter och lyssnar på min höstlista fast det är så mycket sommar det kan bli utanför fönstret. Idag tänker jag inte sitta inne och uggla en hel dag i alla fall. Om ett par dagar ska det bli sju grader under morgonen, så det är lika bra att passa på.
Att det är tre veckor kvar tills lulelivet börjar igen och fem veckor kvar tills jag sätter mig på flygplan och tåg för att komma hem känns som en evighet. Det slog mig dock att jag faktiskt jobbat i tretton veckor nu på fredag. Början av juni var ju jättelugn och jag var hemma en vecka, men det är ändå tretton veckor sedan jag började jobba. Tre futtiga veckor borde ju kännas som ingenting i jämförelse.
Ja, jag har blivit besatt av det här med att räkna dagarna... jag kan inte hjälpa det.
Innan jag går ut och får lite frisk luft i lungorna ska jag lägga upp låten för dag 11- en låt av mitt favoritband. Jag har inte lyssnat på dem på år, men det är ändå mitt band. Det kommer liksom inte upp något annat band (tredje gången förresten jag får skriva om ordet för att jag skriver bank istället för band, det här börjar gå för långt) i huvudet när jag tänker på mitt favoritband. Oasis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar